Ares

Ares är krigets gud i grekisk mytologi. Han står för stridens raseri, blodspillan och kaos – inte för fältherrens planering. Det gör honom till en av de mest fruktade och minst omtyckta grekiska gudarna.

Han är son till Zeus och Hera, men fick aldrig den ställning hans romerska motsvarighet Mars hade i Rom. I korsord är han standardsvaret på ledtråden "grekisk krigsgud" på fyra bokstäver.

Vem var Ares?

Ares är en av de tolv olympiska gudarna och son till Zeus och Hera. Han beskrivs ofta som vacker men brutal, och skildras sällan med samma vördnad som exempelvis Apollon eller Athena.

Namnet har traditionellt kopplats till det grekiska ordet arē, som betyder ungefär "fördärv, olycka, förbannelse". Andra forskare menar att det rör sig om ett äldre, förgrekiskt ord. I Iliaden används gudens namn dessutom ibland som ett vanligt substantiv med betydelsen "strid".

Han hör också till de äldsta belagda grekiska gudarna. Namnet finns som a-re på mykenska lertavlor skrivna med Linear B, långt före Homeros. I klassisk tid kallas han ofta Enyalios – ibland som ett annat namn på Ares, ibland som en egen krigsgud med egen kult.

Krigets gud – men inte krigskonstens

Grekerna delade kriget mellan två gudomar. Ares fick själva striden: skräcken, blodet och den okontrollerade kraften. Athena fick strategin, disciplinen och försvaret av staden. Den som söker efter en grekisk krigsgudinna hamnar därför oftast hos henne.

Runt Ares rör sig flera andra gestalter med krigiska uppgifter. Enyo, stridens gudinna, och Eris, tvistens gudinna, kallas i olika källor hans systrar eller hans följeslagerskor. Segergudinnan Nike hör däremot närmare Athena och Zeus.

Hans epitet visar hur han uppfattades: brotoloigos, "människornas fördärv", miaifonos, "blodbestänkt", och alloprosallos, ungefär "den som lutar än åt ena hållet, än åt det andra". Det sista syftar på hans vana att byta sida mitt i ett krig.

Samtidigt behövde grekerna det mod och den kraft Ares stod för. Synen på honom var alltså dubbel: han var på en gång nödvändig och avskydd.

Ares och Afrodite

Den mest berättade myten om Ares är hans kärleksaffär med Afrodite. Hon var gift med smidesguden Hefaistos, och i Odysséen sjunger sångaren Demodokos om saken för Odysseus vid det faiakiska hovet.

Solguden Helios ser de älskande och berättar för Hefaistos. Smidesguden gör då ett nät så fint att det knappt syns och så starkt att ingen kan ta sig loss, och fäller det över paret i sängen. Gudinnorna håller sig undan av blygsel, men gudarna kommer dit och skrattar åt synen.

När paret släpps loss flyr Ares till Thrakien och Afrodite till Pafos på Cypern. I en sen tradition förvandlar Ares dessutom sin unge vakt Alektryon till en tupp, sedan han somnat på sin post. Tuppen gal därför alltid när solen går upp.

En annan senare tradition låter svartsjukan få dödlig utgång. Där förvandlar sig Ares till vildsvinet som dödar Adonis, den unge jägare som Afrodite älskar. I andra versioner är det däremot Artemis, Apollon eller ett vanligt vildsvin som orsakar Adonis död.

Ares familj och släkt

Ares släkt ser olika ut i olika källor, särskilt när det gäller hans många barn. Tabellen samlar de vanligaste uppgifterna och ska läsas som en översikt över traditioner, inte som ett fast släktträd.

Barnen knyter Ares till flera stora berättelser. Genom Otrera är han far till amasondrottningarna Hippolyte och Penthesileia, som båda möter grekiska hjältar i strid. Sönerna Fobos och Deimos, "skräck" och "fasa", följer honom själva ut på slagfältet.

Ares i Iliaden och det trojanska kriget

Iliaden ger Ares hans mest kända uppträdanden – och hans största förnedringar. Han lovar först Athena och Hera att strida för akajerna, men Afrodite övertalar honom att i stället ta trojanernas parti.

I femte sången driver Athena honom från slagfältet. Hon styr hjälten Diomedes spjut så att det träffar, och Ares vrål beskrivs som ljudet av nio eller tio tusen män. Han flyr till Olympen och klagar hos Zeus, som svarar med en av eposets hårdaste utskällningar.

Senare får Ares veta att hans son Askalafos har dödats. Han vill hämnas, trots Zeus förbud mot att gudarna deltog i striden, men Athena hindrar honom. När gudarna till slut får strida fritt igen angriper han henne – och slås till marken med ett stenblock.

Homeros skildrar bara en kort period nära krigets slut, och Trojas fall ligger utanför eposet. Mönstret är ändå tydligt: Ares råa kraft räcker inte mot Athena, och i den mytiska traditionen är det hennes sida som till slut vinner.

Myterna där Ares blir förödmjukad

Utanför Iliaden har Ares få egna myter, och i de berättelser han förekommer i går det ofta illa för honom. Det tydligaste exemplet är historien om jättebröderna Otos och Efialtes, som kallas aloaderna.

De binder Ares och stänger in honom i en bronskruka, där han hålls i tretton månader. Han skriker och rasar tills Hermes får veta var han finns och befriar honom. Enligt en version lurar Artemis sedan bröderna att döda varandra.

En annan myt handlar om hans dödlige son Kyknos, som ville bygga ett tempel åt sin far av mördade resenärers ben. Herakles möter honom i strid. I en version dödar hjälten honom, i en annan går Ares till motangrepp och Zeus skiljer dem åt med en blixt.

Hos Hesiodos går det ännu sämre. Där sårar Herakles guden själv, med Athena vid sin sida. Även utanför Iliaden är alltså Ares oftare den som förlorar än den som segrar.

Areopagen – rättegången på Ares kulle

En av myterna om Ares har satt spår i Atens karta. Halirrhothios, son till Poseidon, våldtar Ares dotter Alkippe. Ares dödar honom, och Poseidon kräver upprättelse.

Gudarna samlas då på en klippa nordväst om Akropolis och frikänner Ares. Platsen fick namnet Areopagen, "Ares kulle", och gav sedan namn åt den domstol som möttes där. Efter Efialtes reformer på 460-talet f.Kr. dömde den framför allt i mordmål.

Namnet förklarades även på ett annat sätt i antiken. Hos Aischylos kommer det i stället av att amasonerna slog läger på klippan och offrade åt Ares under kriget mot Theseus.

Klippan finns kvar och är fri att besöka intill Akropolis, ett av Greklands mest besökta världsarv. Areopagen är också känd som platsen där aposteln Paulus enligt Apostlagärningarna talade till atenarna.

Gestalter kopplade till Ares

Tre artiklar ger bakgrund till Ares närmaste krets: hans älskarinna, hans motpol och hans far.

Afrodite

Afrodite är Ares mest kända älskarinna och mor till hans barn Fobos, Deimos och Harmonia. Deras affär avslöjas av Hefaistos nät och blir den myt om Ares som oftast återberättas.

Sandro Botticelli, public domain, via Wikimedia Commons.

Läs mer om Afrodite →

Athena

Athena är Ares motpol bland gudarna. Hon står för strategi, disciplin och stadens försvar, han för stridens raseri. I Iliaden driver hon honom två gånger från slagfältet.

Sandro Botticelli, public domain, via Wikimedia Commons.

Läs mer om Athena →

Zeus

Zeus är Ares far, men förhållandet är kyligt. I Iliaden kallar han sonen den mest förhatlige av alla gudar på Olympen och tillägger att han bara tolererar honom för att han är hans eget barn.

Jean-Auguste-Dominique Ingres, public domain, via Wikimedia Commons.

Läs mer om Zeus →

Symboler och kännetecken

Ares avbildas nästan alltid som krigare, med hjälm, spjut, sköld och svärd. Ofta går han inte att skilja från en vanlig tungt beväpnad grekisk soldat, en hoplit, och det är sammanhanget eller en inskrift som avslöjar att det är guden.

I senare konst hör hunden och gamen till honom, och han avbildas ibland med en brinnande fackla. Sönerna Fobos och Deimos syns gärna vid hans sida, någon gång som vagnförare.

Namnet användes också som tillnamn på andra gudar i krigisk skepnad. Zeus Areios och Athena Areia förekommer båda, och i Sparta dyrkades till och med en beväpnad Afrodite Areia.

Var dyrkades Ares?

Ares hade färre egna tempel i det grekiska kärnlandet än de flesta andra olympier, även om senare forskning menar att kulten var vanligare än man länge trott. Pausanias nämner ett altare i Olympia. I Aten flyttades ett äldre tempel till agoran under kejsar Augustus och knöts där till Ares; varför det skedde är omdiskuterat.

I Sparta fanns ingen stor tempelkult, men guden var ändå närvarande. Där stod en arkaisk staty av Enyalios i bojor, och enligt Pausanias var tanken att krigsanden aldrig skulle kunna lämna staden. Spartanerna offrade en oxe efter en seger vunnen med list, en tupp efter en seger vunnen med rå kraft.

I Mindre Asien var Ares en betydande orakelgud, med kult belagd på ett trettiotal platser. På Kreta delade han helgedom med Afrodite. Thebe hade en särskild koppling till honom: draken som Kadmos dödade var Ares avkomma, och ur dess tänder växte stadens första krigare upp ur marken. Kadmos gifte sig sedan med Ares dotter Harmonia.

Herodotos beskriver också en skytisk gud som han kallar Ares, dyrkad i form av ett järnsvärd. Uppgifter om människooffer till Ares är däremot osäkra. Den ofta citerade riten hekatomfonia hörde inte ens till honom: den var ett djuroffer till Zeus, som en krigare kunde frambära efter att ha dödat hundra fiender.

Mars – den romerska motsvarigheten

Romarnas motsvarighet till Ares heter Mars. Skillnaden i status är stor. Mars var far till Romulus och Remus och en av den romerska statens viktigaste gudar, medan Ares aldrig fick en sådan ställning i Grekland.

Mars gav också namn åt månaden mars, åt planeten Mars och åt Marsfältet i Rom. Planetens två månar heter Phobos och Deimos, Ares söner.

När latinsk litteratur helleniserades skrevs de grekiska Aresmyterna om under namnet Mars. I västerländsk konst har de två gestalterna sedan dess varit svåra att hålla isär.

Ares i konst och populärkultur

Två romerska marmorstatyer präglar vår bild av guden. Ares Borghese i Louvren visar en ung, naken krigargestalt, även om identifieringen som Ares inte är helt säker. Ares Ludovisi i Palazzo Altemps i Rom visar honom sittande och vilande. Bernini restaurerade den 1622, och den lilla Eros vid foten kan vara ett av hans tillägg.

I måleriet är det oftast Mars och Venus som möts. Botticellis Venus och Mars i National Gallery i London visar en sovande krigsgud vid Venus sida, avväpnad av lekande satyrer. Rubens Krigets fasor och Velázquez Mars i Prado tolkar honom på var sitt sätt: som förödelse respektive som en trött, medelålders soldat.

I modern populärkultur är Ares slutboss i tv-spelet God of War (2005) och skurken i filmen Wonder Woman (2017), där han spelas av David Thewlis. Han är också antagonist i Blixttjuven, den första boken om Percy Jackson, och en av motståndarna i Netflix-serien Blood of Zeus.