Eros

Eros är kärlekens och begärets gud i grekisk mytologi. Han är mest känd för sin båge: den som träffas av hans pil blir förälskad, vare sig det är en människa eller en gud.

Men Eros är inte en enda gestalt. I de äldsta källorna är han en urkraft som finns med redan när världen blir till. Hos filosoferna blir han ett begrepp. I de mest kända berättelserna är han Afrodites son, en bevingad pojke som ställer till oreda. Romarna kallade honom Amor eller Cupido.

Vem var Eros?

Eros är personifikationen av kärleken och den sexuella åtrån. Namnet är helt enkelt det grekiska ordet eros, "åtrå, begär". Han räknas till de grekiska gudarna, men hans plats bland dem är ovanligt rörlig: ibland är han äldst av alla, ibland yngst.

I äldre grekisk konst avbildas han som en vacker bevingad yngling, inte som ett barn. Attributen skiftar också över tid. I tidig konst bär han ofta lyra, senare båge, koger och pilar eller en brinnande fackla.

Hans makt beskrivs som närmast total. Pilarna träffar både gudar och människor, och antika diktare skildrar hur även vilda djur kuvas av honom. Samtidigt är han lekfull och nyckfull. Eros ställer lika gärna till bekymmer som han skänker lycka.

Eros i skapelseberättelserna

Hos Hesiodos, i Theogonin från omkring 700 f.Kr., är Eros en av de allra första gudarna. Han blir till efter Chaos, Gaia (jorden) och Tartaros, och kallas den skönaste bland de odödliga. Senare framställningar gör honom gärna till Chaos son, men det säger Hesiodos aldrig uttryckligen.

Filosofen Parmenides går ett steg längre. I hans lärodikt är Eros den förste av alla gudar som blir till, en rad som Platon citerar i Symposion. Tanken bakom är att kärleken är den kraft som förenar det som är åtskilt. Utan den blir ingen värld till.

I orfisk tradition föds Eros i stället ur ett kosmiskt ägg. Aristofanes parodierar den versionen i komedin Fåglarna från 414 f.Kr.: den svartvingade Natten lägger ett obefruktat ägg i Erebos mörka djup, och ur det stiger Eros med glittrande guldvingar. Orfikerna kallade honom Protogonos, "den förstfödde", och Fanes.

Afrodites son och följeslagare

I Homeros epos saknas Eros helt som gud. Varken Iliaden eller Odysséen ger honom någon roll. Den Eros som de flesta känner igen i dag växer fram senare, som Afrodites son och ständige följeslagare.

Vem som är far till honom varierar kraftigt mellan källorna, och flera antika författare ger honom ingen far alls. Diktaren Simonides pekar ut krigsguden Ares. Pausanias konstaterar kort att de flesta räknar Eros som gudarnas yngste.

I den här rollen är Eros sällan huvudperson. Han är den som sätter handlingen i rörelse. När Hera och Athena vill att kungadottern Medea ska förälska sig i Jason vänder de sig till Afrodite — och det är Eros pil som gör själva jobbet.

Hos den romerske poeten Ovidius råkar Eros pil också riva Afrodite när han kysser henne. Så väcks hennes kärlek till den unge Adonis, och ännu en berättelse drivs vidare av kärleksgudens vapen.

Eros familj och släkt

Eros släkttavla ser olika ut beroende på vilken antik källa man följer. Tabellen samlar de vanligaste uppgifterna.

Spännvidden är själva poängen. En gud som förklarar varför människor plötsligt blir förälskade kunde placeras var som helst i släktleden, beroende på vad diktaren ville säga om kärleken.

Pilbågen, pilarna och facklan

Ovidius beskriver två sorters pilar. De guldspetsade tänder kärlek hos den som träffas. De blyspetsade gör tvärtom och fyller hjärtat med olust, så att offret bara vill fly. Kombinationen är upphovet till många av de olyckliga kärlekshistorier som antikens diktare gärna berättade.

Det tydligaste exemplet är Apollon och Dafne. Apollon hånar Eros för att han leker med de vuxnas vapen. Eros svarar med en guldpil i Apollon och en blypil i nymfen Dafne. Apollon förföljer henne tills hon i sin nöd förvandlas till ett lagerträd.

Ingen går riktigt säker för honom. Hos Ovidius är det Venus som beordrar skottet och Eros pil som får Hades att röva bort Persefone, så att kärleksgudinnans välde ska nå ända ner i underjorden.

Tre gudinnor står ändå utanför: Hestia, Athena och Artemis. I den homeriska hymnen till Afrodite kan kärleksgudinnan inte rå på dem, och hos Apollonios säger Athena själv att pojkens pilar aldrig har träffat henne. Sapfo skriver att den Eros som löser upp lemmarna aldrig kommer nära Artemis.

Eros och Psyche

Den enda stora myten där Eros själv är huvudperson är berättelsen om honom och Psyche. Den är känd genom den romerske författaren Apuleius roman Metamorfoser, även kallad Den gyllene åsnan, från 100-talet e.Kr. Där heter gudarna Venus och Cupido, medan Psyche behåller sitt grekiska namn.

Afrodite blir svartsjuk på prinsessan Psyche, vars skönhet lockar bort människorna från gudinnans altaren. Hon befaller sin son att få Psyche att älska den uslaste varelse han kan hitta. I stället blir Eros själv förälskad och för henne till sitt palats.

Psyche får leva med honom men aldrig se hans ansikte. När hennes systrar sår tvivel bryter hon förbudet, och Eros lämnar henne. Efter en lång vandring och fyra omöjliga uppgifter hos Afrodite återförenas de. Zeus gör Psyche odödlig, och paret får dottern Voluptas, på grekiska Hedone, "njutningen".

Namnet Psyche betyder både "själ" och "fjäril" på grekiska, och i antika mosaiker avbildas hon med fjärilsvingar. Därför har berättelsen ofta lästs som en allegori: själens väg genom prövningar fram till en förening med kärleken.

Eroterna: Anteros, Himeros och Pothos

Redan hos Hesiodos får Afrodite sällskap av Eros och Himeros, "åtrån", i samma stund som hon föds. Till dem sällar sig Pothos, längtan efter den som är frånvarande. Gestalterna är egentligen olika sidor av samma kraft och har sällan några egna berättelser.

Anteros, "motkärleken", har en tydligare profil. Enligt en sen antik berättelse klagade Afrodite hos rättvisans gudinna Themis över att Eros aldrig växte. Rådet blev att ge honom en bror. Eros växte när Anteros var nära, men krympte igen så snart brodern gick sin väg.

Anteros kunde också uppfattas som Eros motståndare, den som straffar dem som inte besvarar någon annans kärlek. Med tiden mångfaldigades guden till en hel skara eroter, hos romarna amores eller cupidines, och de bevingade barnen blev ett eget motiv i konsten.

Gestalter som kopplas till Eros

Eros rör sig hela tiden inne i andra gudars berättelser, ibland som lydig son, ibland som den kraft ingen kan värja sig mot. Här är de gestalter som återkommer oftast i hans närhet.

Afrodite

I den vanligaste traditionen är Eros Afrodites son och ständige följeslagare. Hon ger order, han skjuter pilen. Deras relation skildras ofta med värme och humor, som i berättelsen om Eros som blir stucken av bin när han stjäl honung.

Sandro Botticelli, public domain, via Wikimedia Commons.

Läs mer om Afrodite →

Ares

Diktaren Simonides gör krigsguden Ares till Eros far. Kombinationen kärlek och krig var poetiskt tacksam, och i romersk tradition lever den vidare när Cupido blir son till Venus och Mars.

Sandro Botticelli, public domain, via Wikimedia Commons.

Läs mer om Ares →

Psyche

Psyche är den dödliga prinsessa som blir Eros hustru. Namnet betyder själ, och deras berättelse är den enda stora myten där Eros själv är huvudperson. Efter fyra omöjliga prov gör Zeus henne odödlig.

John William Waterhouse, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

Anteros

Anteros är motkärlekens gud och Eros bror. Han föddes för att Eros skulle växa, och straffar den som inte besvarar någon annans kärlek. Statyn på Piccadilly Circus i London kallas Eros men föreställer honom.

Foto: Love Art Nouveau, CC BY 2.0, via Wikimedia Commons.

Artemis

Artemis är en av de tre gudinnor som Eros pilar inte biter på. Sapfo skriver att kärleken aldrig kommer nära henne. Ändå möts de i myten: när Artemis vill hämnas på Aura vänder hon sig till Nemesis, och det blir Eros pil som får Dionysos att åtrå henne.

Guillaume Seignac, public domain, via Wikimedia Commons.

Läs mer om Artemis →

Eros i grekisk kult

Eros hade en verklig kult, även om den var mindre än Afrodites. Viktigast var Thespiai i Boiotien, där hans äldsta kultbild sägs ha varit en obearbetad sten. Vart fjärde år firades Erotidia med tävlingar i både musik och idrott. Pausanias nämner att guden ärades lika högt i Parion vid Hellesponten.

I Aten delade han kult med Afrodite, och den fjärde dagen i varje månad var helgad åt honom. Ett altare för Eros stod vid ingången till Akademin, lunden utanför staden där Platon långt senare grundade sin skola. På Samos invigdes ett gymnasion åt honom, med en fest som kallades Eleutheria, "friheten".

Mest oväntad är kanske krigarnas Eros. Spartanerna offrade till honom före slaget, eftersom de menade att seger och säkerhet vilade på vänskapen mellan dem som stod sida vid sida. Även kretensarna offrade till Eros i slagordningen, och stoikern Zenon från Kition kallade honom vänskapens och frihetens gud.

Bakom detta ligger de bindningar mellan äldre och yngre krigare som var institutionaliserade i flera grekiska stater. Tydligast är den heliga skaran i Thebe, en elitstyrka som enligt traditionen bestod av par som var älskande. Att just Boiotien blev centrum för Eros kult är knappast en slump.

Amor och Cupido: Eros i romersk tradition

Romarna kallade Eros för Cupido, av cupere, "att åtrå", eller Amor, "kärlek". På svenska är Amor det vanligaste namnet. I litteratur och konst från medeltiden och framåt smälter den grekiska kärleksguden och den romerska i praktiken samman.

Den romerske Cupido är oftast son till Venus, i den senare traditionen med krigsguden Mars som far — kärleken och kriget som ett allegoriskt par. Cicero räknade i stället med tre olika Cupidines, varav den tredje motsvarade Anteros. I Vergilius epos Aeneiden förkläder sig Cupido till pojken Iulus och får drottning Dido att älska Aeneas.

Det var också i romersk konst som eroterna blev de knubbiga bevingade barn som kallas putti. Under medeltiden och renässansen påverkade de bilden av keruber i kristen konst, och därifrån går en rak linje fram till pilbågar och hjärtan på moderna alla hjärtans dag-kort.

Ordet eros: från gud till begrepp

Grekiskan har flera ord för kärlek. Eros står för åtrå och passion, philia för vänskap, storge för familjekärlek och agape för den osjälviska kärlek som blev central i kristna texter. Ordet erotik kommer från eros.

Hos Platon blir eros något mer än begär. I dialogen Symposion diskuterar Sokrates och de andra gästerna vad Eros egentligen är, och kärleken beskrivs som en stegvis väg från dragningen till en enskild kropp upp mot det sköna i sig. Uttrycket platonsk kärlek myntades först under renässansen, och dagens betydelse — vänskap utan sex — är inte riktigt vad Platon beskrev.

I samma dialog återger Sokrates också en helt egen födelsemyt, som han säger sig ha hört av prästinnan Diotima. Eros är son till Poros, "utvägen", och Penia, "fattigdomen", och därför alltid både behövande och uppfinningsrik. Långt senare gav Sigmund Freud namnet Eros åt livsdriften. Motpolen, dödsdriften, döptes till Thanatos av hans efterföljare.

Eros i konsten och populärkulturen

Antikens skulptörer älskade motivet. Praxiteles Erosstaty i Thespiai var berömd redan i antiken, och Lysippos staty Eros spänner sin båge är känd genom romerska kopior. Michelangelo skulpterade 1496 en sovande Amor som åldrades på konstgjord väg och såldes vidare som antik till en kardinal. Bedrägeriet avslöjades, men gjorde den unge skulptören känd i Rom.

Kärleksguden med förbundna ögon är en senare idé: kärleken är blind och godtycklig. Botticelli målar honom så i Primavera från omkring 1482. Caravaggio går åt motsatt håll i Amor vincit omnia och visar en fräck, seende och helt naken Amor som trampar på musik, vetenskap och krig.

Amor och Psyche har blivit ett av konstens mest omhuldade motiv, från Antonio Canovas marmorgrupp i Louvren till William-Adolphe Bouguereaus målningar. I Stockholm finns Johan Tobias Sergels Amor och Psyke på Nationalmuseum. Statyn på Piccadilly Circus i London kallas i folkmun Eros, trots att konstnären Alfred Gilbert sade att den föreställer Anteros.

Vill du se antika original på plats är Nationalmuseet i Aten den självklara adressen. Där finns både skulpturer av Eros och vasmåleri, och han dyker ofta upp som en liten bevingad figur vid Afrodites sida.