Akilles

Akilles är den störste krigaren bland grekerna i det trojanska kriget och huvudperson i Iliaden. Hans namn lever kvar i uttrycket akilleshäl, men myten om honom handlar om långt mer än en svag punkt.

I grekisk mytologi står Akilles för både det bästa och det värsta hos en hjälte. Han har oöverträffad styrka och mod, men hans vrede och hämndlystnad drabbar nästan alla omkring honom.

Vem var Akilles?

Akilles var son till kungen Peleus och havsnymfen Thetis, och ledde krigarfolket myrmidonerna från Fthia i Thessalien. Han beskrivs som den snabbaste, vackraste och starkaste av alla greker vid Troja. Till skillnad från sin mor var han ändå dödlig.

Namnet är belagt redan i mykensk tid som a-ki-re-u på lertavlor skrivna med stavelseskriften Linear B. En vanlig tolkning kopplar det till orden achos, "smärta" eller "sorg", och laos, "krigsfolk". Ungefär: han vars folk får lida. Tolkningen är osäker, men den passar berättelsen väl.

Tidigt fick han veta att han hade två möjliga öden. Stannade han vid Troja skulle han dö ung men få evig ära. Vände han hem väntade ett långt liv utan berömmelse. Valet mellan kort liv och odödligt rykte är kärnan i hela hans historia.

Akilles födelse och myten om osårbarheten

Thetis var eftertraktad av både Zeus och Poseidon, tills en profetia varnade för att hon skulle föda en son mäktigare än sin far. Gudarna drog sig då undan, och hon giftes i stället bort med den dödlige Peleus. På deras bröllop kastades det gyllene tvisteäpplet som ledde vidare till kriget om Troja.

Den mest kända berättelsen säger att Thetis doppade sin nyfödde son i floden Styx och gjorde honom osårbar, utom på hälen där hon höll honom. Den versionen är känd framför allt genom den romerske diktaren Statius och hans oavslutade epos Achilleiden från 90-talet e.Kr.

Hos Homeros finns ingen sådan osårbarhet. I Iliaden får paionern Asteropaios till och med Akilles att blöda med ett spjutkast mot armbågen. En äldre variant berättar i stället att Thetis försökte bränna bort det dödliga hos barnet i eld.

Själva sårbara foten är däremot gammal. Redan på vasmålningar från 500-talet f.Kr. dör Akilles av en pil i fotleden. Det sena i myten är alltså inte var han träffas, utan förklaringen till varför just den punkten var oskyddad.

Uppväxten hos kentauren Chiron

Peleus lämnade pojken till kentauren Chiron på berget Pelion i Thessalien. Chiron var känd som den visaste och rättrådigaste av kentaurerna. Han lärde Akilles jakt, musik och läkekonst, kunskaper som hjälten i sin tur förde vidare till vännen Patroklos.

I Iliaden finns också en annan lärare, den gamle Foinix, Akilles fostrare, som följer med till Troja. Han berättar hur han tog hand om Akilles som liten och lärde honom att både tala väl och handla. Det är ett hjälteideal där orden väger lika tungt som vapnen.

Enligt vissa senare källor hette hjälten först Ligyron och fick namnet Akilles av Chiron. Sådana detaljer visar hur myten byggdes på under århundradena. Kärnan är ändå densamma: en pojke uppfostrad till att bli den bäste.

Gömd på Skyros och vägen till Troja

Siaren Kalchas förutsade att Troja inte kunde falla utan Akilles. Thetis, som visste att kriget skulle döda hennes son, gömde honom då på ön Skyros, förklädd bland kung Lykomedes döttrar. Där fick han sonen Neoptolemos med kungadottern Deidameia.

Odysseus avslöjade honom med en list. I en version klär Odysseus ut sig till köpman och visar Lykomedes döttrar både smycken och vapen. När Akilles genast väljer ett spjut i stället för smyckena avslöjar han sig. I en annan version låter Odysseus plötsligt blåsa stridslarm. Kvinnorna flyr, men Akilles söker efter ett vapen för att försvara sig och röjer därmed sin identitet.

På vägen mot Troja blev den grekiska flottan kvar i Aulis eftersom det inte blåste. Artemis höll vindarna borta sedan Agamemnon dödat ett av hennes heliga djur och skrutit om det. För att flottan skulle kunna segla vidare tvingades han offra sin dotter Ifigenia. Hon lockades till lägret med det falska löftet att hon skulle gifta sig med Akilles.

I tragedin Ifigenia i Aulis av den grekiske dramatikern Euripides får Akilles först i efterhand veta att hans namn har använts för att lura Ifigenia till lägret. Han blir rasande och försöker stoppa offret, men förgäves. Redan innan kriget börjat visar berättelsen därmed hur lite ens den störste hjälten rår på gudarnas krav.

Både Skyros och Aulis nämns hos Homeros, men själva förklädnaden och offret av Ifigenia gör det inte. De hör till senare epos och tragedier, och blev populära motiv i konsten eftersom de ställer moderns försök att rädda sonen mot hans egen dragning till striden.

Akilles familj och släkt

Akilles släkt binder ihop gudar och dödliga. Tabellen samlar de viktigaste relationerna så som de framställs i Iliaden och i den bredare trojanska sagotraditionen.

Genom farfar Aiakos räknas Akilles som ättling till Zeus, och genom mamma Thetis står han nära havets gudomligheter. Ändå är det just dödligheten som gör honom intressant: han vet hela tiden vad hans val kommer att kosta.

Akilles vrede i Iliaden

Iliadens allra första ord i den grekiska texten är "vreden", mēnin. Det är ingen bisak utan hela eposets ämne. Kriget har pågått i nio år när Agamemnon tvingas lämna tillbaka sin krigsfånge Chryseis till hennes far, en präst åt Apollon. Först då upphör den pest som guden har sänt över det grekiska lägret.

Som ersättning tar Agamemnon Briseis, en tillfångatagen kvinna som har tilldelats Akilles som krigsbyte. För Akilles är det inte bara en förlust utan en offentlig kränkning av hans heder. Han drar sig ur striderna och ber sin mor Thetis vädja till Zeus om att grekerna ska pressas tillbaka.

Zeus går med på det, och grekerna trängs undan mot sina skepp. En delegation söker upp Akilles och erbjuder rika gåvor om han återvänder, men han avvisar dem. Ingenting, säger han, kan väga upp ett människoliv.

Patroklos: vännen vars död förändrar allt

Patroklos växte upp tillsammans med Akilles i Fthia och är hans närmaste följeslagare. När grekerna är nära att förlora ber han att få gå ut i strid i Akilles rustning, för att skrämma trojanerna och ge de egna leden andrum.

Han lyckas driva tillbaka fienden men fortsätter sedan mot Troja, trots att Akilles har sagt åt honom att återvända när skeppen är räddade. Apollon slår rustningen av honom, trojanen Euforbos sårar honom och Hektor, Trojas främste krigare och kung Priamos son, ger dödsstöten. Med Patroklos död vänder hela eposet: sorgen förvandlar Akilles vrede mot Agamemnon till hämndlystnad mot Hektor.

Hur relationen mellan Akilles och Patroklos ska förstås har diskuterats sedan antiken. Homeros skildrar en djup vänskap utan uttalad erotik. Redan på 400-talet f.Kr. framställde Aischylos dem som älskande i tragedin Myrmidonerna. I Platons Symposion tas saken för given, medan Xenofons Sokrates hävdar motsatsen.

Hektor: Akilles motståndare vid Troja

Hektor är Trojas främste försvarare och kung Priamos äldste son. Han är Akilles motbild. Där Akilles slåss för sin egen ära kämpar Hektor för sin stad, sin hustru Andromake och sin lille son, med ansvaret som drivkraft.

Innan hämnden kan börja måste Akilles få en ny rustning, eftersom Hektor tagit den gamla från Patroklos kropp. Thetis ber smideguden Hefaistos om hjälp, och beskrivningen av skölden han gör fyller en stor del av Iliadens artonde sång. På den finns städer i fred och krig, plöjning, skörd, bröllop och dans: hela människolivet, runt en hjälte som snart ska lämna det.

När Akilles återvänder i den nya rustningen flyr trojanerna undan honom. Hektor väntar utanför murarna men tappar modet och jagas tre varv runt staden, innan Athena lurar honom att stanna genom att anta hans brors gestalt.

Akilles dödar Hektor och vanärar kroppen genom att släpa den efter sin vagn. Först när den gamle Priamos i hemlighet tar sig till hans tält och ber om sin sons kropp mjuknar han. Iliaden slutar med Hektors begravning, inte med Trojas fall.

Akilles död och myten om akilleshälen

Akilles död skildras inte i Iliaden, men förutsägs flera gånger. I andra antika epos om det trojanska kriget fortsätter hans bragder: han dödar amasondrottningen Penthesileia och den etiopiske kungen Memnon, som i sin tur dödat hans vän Antilochos.

De flesta källor låter den trojanske prinsen Paris döda Akilles, oftast med Apollons hjälp, nära Skaiska porten i Trojas mur. Enstaka traditioner låter Apollon själv utföra dådet. En annan version låter Akilles mördas i bakhåll när han kommer för att gifta sig med Priamos dotter Polyxena.

Enligt Odysséen lades hans ben i en gyllene urna tillsammans med Patroklos aska, under en gravhög vid sundet Hellesponten. Om hans gudasmidda rustning uppstod sedan en bitter tvist mellan Odysseus och den grekiske krigaren Ajax. Odysseus vann, och Ajax tog sitt liv.

Uttrycket akilleshäl, alltså en dold svag punkt hos någon som annars är stark, kommer från den sena versionen av myten. Samma berättelse har gett namn åt akillessenan, kroppens kraftigaste sena, som fäster i hälbenet.

Var berättas historien om Akilles?

Akilles finns inte i en enda text utan i en hel tradition. Tre av dem är särskilt viktiga för den som vill läsa vidare.

Iliaden

Iliaden är eposet om Akilles vrede. Den följer en kort period nära slutet av det trojanska kriget, från grälet med Agamemnon till Hektors begravning. Vill du förstå Akilles är det här berättelsen att börja med.

Charles-Antoine Coypel, public domain, via Wikimedia Commons.

Läs mer om Iliaden →

Homeros

Homeros är namnet traditionen ger diktaren bakom Iliaden och Odysséen. Vem han var, eller om han alls fanns, är omdiskuterat. Berättelserna om Akilles växte fram i en muntlig sångtradition långt innan de skrevs ned.

Jean-Auguste-Dominique Ingres, public domain, via Wikimedia Commons.

Läs mer om Homeros →

Odysséen

I Odysséen möter Odysseus Akilles skugga i dödsriket. Där säger hjälten att han hellre vore daglönare hos en fattig bonde än kung över alla döda. Det är mytens mest omtalade kommentar till hans eget val.

Nicolai Abildgaard, public domain/CC0, via Wikimedia Commons.

Läs mer om Odysséen →

Akilles som kultfigur i den grekiska världen

Akilles var inte bara en litterär gestalt. Han dyrkades på många håll i den grekiska världen, med offer, helgedomar och tävlingar. Han räknades då inte till de grekiska gudarna utan fick en hjältekult, en form av vördnad riktad mot en mäktig död.

Hans gravhög i landskapet Troas blev ett resmål i sig. Alexander den store besökte den på väg mot Persien, och långt senare hedrade den romerske kejsaren Caracalla platsen med tävlingsspel.

Den viktigaste kultplatsen låg långt från Grekland, på ön Leuke, "den vita ön", i Svarta havet nära Donaus mynning. Idag är denna ö känd som Ormön och tillhör Ukraina. Enligt eposet Aithiopis förde Thetis honom dit efter döden. Sjöfarare lämnade gåvor i templet och berättade att hjälten visade sig för dem i drömmen.

Den grekiska kolonin Olbia vid Svarta havet höll kulten vid liv från 500-talet f.Kr. och långt in i romersk tid. Under kejsartiden kallades han där Pontarches, "härskare över Pontos", det grekiska namnet på Svarta havet, och räknades som stadens beskyddare. Även i Thessalien, hans hemtrakt, hölls återkommande ceremonier.

Akilles i konsten och populärkulturen

Akilles hör till antikens mest avbildade gestalter. Vanligast i arkaisk vaskonst var hur han överfaller den unge trojanske prinsen Troilos. En berömd amfora av vasmålaren Exekias visar honom och Ajax fördjupade i ett brädspel, och en attisk skål av Sosiasmålaren hur han förbinder Patroklos sårade arm.

Senare konstnärer valde andra scener. Rubens gjorde en hel serie om Akilles liv, från doppet i Styx till döden, och Tiepolo målade både vreden mot Agamemnon och avslöjandet på Skyros. Motiven följer alltså berättelsen snarare än den antika konstens favoriter.

På Korfu ligger palatset Achilleion, byggt 1890 åt den österrikiska kejsarinnan Elisabeth och helt tillägnat hjälten. I trädgården står Ernst Herters skulptur Den döende Akilles från 1884, och i hallen visar Franz von Matschs fresk Akilles triumf hur han släpar Hektors kropp framför Trojas portar. Palatset är i dag museum.

I modern tid har han spelats av Brad Pitt i filmen Troja från 2004 och av David Gyasi i tv-serien Troy: Fall of a City från 2018. Madeline Millers roman The Song of Achilles från 2011, på svenska Sången om Akilles, berättar historien ur Patroklos perspektiv och vann Orange Prize året därpå.

Namnet lever också vidare utanför berättelserna. Zenon från Elea formulerade på 400-talet f.Kr. paradoxen om Akilles och sköldpaddan, där den snabbaste av löpare aldrig tycks hinna ikapp ett djur som fått försprång.